Jenny Jernunger

Jag har velat väldigt mycket kring dehär inlägget, tänk och kännt att folk kanske dömmer mig. Att jag kommer framstå som sjävisk eller naiv. Men jag tror faktiskt inte det, jag hoppas verkligen att folk har förståelse. För dehär med hästar är det känsligaste som finns, går något snett eller någon trampar sig på tårna blir du otroligt fustrerad och ledsen. Vilket jag absolut inte vill utsätta någon annan för då det hänt mig själv och det är riktigt tråkigt...

 

Men idag tänkte jag iallafall berätta lite om Breezer, våran resa och alla känslor som kommer med honom,all glädje och sorg....

 

Ponnyn som gjort allt för mig och som jag gjort allt för. Vi var som lady och lufsen, piff och puff, ja vad man nu väljer att säga, vi satt ihop. Vi var bästavänner. 

 

Jag red ingen annan ponny än honom under flera månader, vi hoppade, vi red dressyr och vi pussades. Han blev verkligen min bästavän och vi gjorde allt tillsammans. Var det pay and jump red jag honom, jag var som en 8 åring med sin favoritponny precis när man börjat rida. Usch vad jag tyckte (tycker!!!!!) om honom!!

 

Jag blev nästan ledsen när någon annan red honom, förutom Emilia. Jag ville liksom att det skulle vara han och jag;) (såklart menar jag inget illa, och jag vet att många red honom väldigt bra!!!).

 

Efter ett tag fick jag börja rida lite andra ponnys också, men tjatade varje vecka på Johanna att få tillbaka Breezer. Så tillslut gav hon upp hahahah. Jag fick börja rida honom igen och red bara honom enda fram till sommaren. 

 

Nu i höst har jag bara ridit honom 3 ggr då jag börjat rida storhäst, vilket känns jättetråkigt. Jag ÄLSKAR att rida storhäst men inget är lika kul som att rida Breezer. Vi liksom hör ihop. 

 

Vi har hunnit starta en 70cm och en 80 cm, hoppa bana på ca 90-1m och utvecklat oss jättemycket inom dressyr. Jag är så tacksam för honom och trots att jag önskar han var min kan jag inte annat än vara så otroligt lycklig att det är just Emlia som fått äran att köpa honom. Det kommer att bli så himla bra, dom kommer att bli så himla bra, dom är perfekta. Dom har tagit över det där med att vara piff och puff. Jag är överlycklig trots att tårarna trycker på bakom ögonlocken, men jag tror att det är en blandning av lycka och sorg. 

 

Vi har gjort så mycket tillsammans och ingen kommer någonsin att kunna ta hans plats i mitt hjärta. Han är det bästa som hänt mig. Min föreviga number one<33333333